Denna saga passar i vinterskymningen, närglöden i brasan sakta brinner ned. Då plägavi sitta framför elden och drömma om, hur vårteget liv brinner ned som den. Då händer det ock,att vi nordbor — med vårt tunga sinne och hetsigablod — rysande låta livets spökgestalterdraga vår inre syn förbi. Då borde denna sagaberättas.

Det är en berättelse av samma blod, somstänkt röda fläckar över de gamla ättesagornasgulnade blad. Den handlar om samma folk ochsamma race, och om vi också icke kunna framletaeller sammanställa de länkar i utvecklingenskedja, vilka skulle bevisa detta, kommer ossaningen dock till hjälp. I dess ljus se vi, hurförgångna släktens storvulenhet i dåd, lidandeneller brott bindas samman med det, vilket ändain i nutiden minner om förgångna dagars kvinnoroch män. I dess ljus se vi, hur frändskapen flammaross till mötes mitt ur det liv, vilkets proportionervi ofta glömma. I dess ljus se vi ock,kanske klarast och bäst, just det liv, vilket vieljest kalla vardagligt, och som kanske blir detta,endast emedan vi icke förmå att göra det annorlundaeller se det i den dager, som ger sanningoch liv.

Det, som synes stort, är kanhända ej alltidså stort. Det, som synes vackert, är det kanskeicke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men ärdet ej också sant, att det, som synes litet, ejalltid är så ringa? Det, som synes avskräckandeoch styggt, rymmer ofta det mänskligt stora.Det, som först endast skrämmer, slutar med attlocka. Allt detta blir oss så klart, när brasanflammar, och vi själva se in i glöden och glömmaden måttstock, vilken är den gråa vardagens.Då skygga vi icke ens att se in i mörkret, someljest skrämmer. Ty ur själens mörker glödade röda lidelserna oss till mötes, och i derasljus växa de små, vardagliga människorna ochbliva sagans under lika. Genom själva derasförirringar, lidanden, ja brott, tycka vi oss dåstundom kunna skymta något av den mänsklighetoch det hjältelynne, vilket inbillningen annars sågärna förlägger till forntiden. Det blir, som närden mänskliga glimten ur ett öga någon gång kankomma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest settendast vanställt av laster, grämelse och år.

Låt oss därför lyssna, icke blott till dagensröster, utan även till nattens. Lyssnar man då,stilla nog och länge nog, skall man förnimma.Och blickar man in i mörkret, stilla nog och längenog, skall ögat skärpas, så a

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!