När de händelser börja, hvilka i det följande skolaskildras, hade striden mellan de politiska partier,som i vår historia fått namn af hattar ochmössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om denafgörande makten spunnos som allra ifrigast. Hattpartiet,som för tillfället hade makten, ville till hvarjepris återvinna Sveriges gamla anseende och till denändan återtaga från Ryssland hvad som genom CarlXII:s krig gått förloradt. Sällan, sades inom dess led,hade de »politiska konjunkturerna» varit så gynnsammaför detta måls uppnående. Nyligen inveckladt i ettblodigt krig med Turkiet, som medtagit dess bästakrafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnödoch därmed följande inre oroligheter. Dessutomvoro äfven dess ledande personligheter splittradei partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar Peters dotter,hade länge fikat efter sin faders tron, som innehadesaf den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland– så hoppades hennes partivänner – skulle bortkallaPetersburgs garnison och därigenom underlättaför dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade isinnet. För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjudahattpartiet i Sverige, genom den fåfänge och ärelystneGyllenborg, de största fördelar. Denne hade ocksålyssnat till de förledande anbuden och, under låtsadeförevändningar, styrt om att svenska trupper blifvitöfversända till Finland. Men mösspartiet lät icke utanvidare föreskrifva sig lagar. Äfven det räknade inomsina led kraftfulla och snillrika män, och desse arbetademed all makt för att ett stadigvarande fredslugnskulle råda inom den yttre politiken; åtminstone vorode ingalunda sinnade att tillstädja att rådet skulle få»skrida till verkligheter», d. v. s. börja kriget, när tillfälletsyntes detsamma lofvande. I regeln blef öfverviktenpå hattarnas sida och för hvarje ny triumf, dehemförde, dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden.Någon medlande makt, som kunde hålla depolitiska lidelserna inom tillbörliga gränser, fanns icke;kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarareett tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafvavarit, ett själfständigt, öfver partierna stående tribunalaf skiljedomare. Hos ständerna låg styrelsens tyngdpunktoch inom deras sekreta utskott fälldes utslageti alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigtoch ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarnaeller hos de främmande sändebuden.

Så länge den fräjdade statsmannen rådsherrenArvid Horn haft maktens tömmar i sin starka hand,hade partiernas täflingsstrid likväl hållits inom vissagränser. Landet hade också varit så utmattadt efterde många föregående krigsåren, att det ej haft krafteratt lösa större uppgifter. Men i samma mån välmåganökades under fredslugnet, i

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!