När som jag tyst och död är vorden,

drag ej den vita skruden av.

Jag ilar från den sköna jorden

att finna ro i djupan grav.

Där vilar jag en stund allena;

så öppnas blicken ung och klar.

Jag lämnar dräkten kvar, den rena,

och kransen, jag kring pannan bar.

De himmelska gestalter fråga

ej efter jordiskt stånd och kön.

Se, kroppen som en klartänd låga

står fläckfri och förklarat skön.

Väl slapp jag nödens kval att lida,

men smärtan kändes nog så tung.

Av hjärtekval jag åldrats tida;

gör mig ånyo evigt ung!

Ur Goethes Wilh

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!