I.

Klockan i hörnet slog tolf slag, medanlodet hasade tungt mot fodralet, ochkedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genomnågot fel i det senare kommo ljudenmed olika fart, först ramlande muntertnog på hvarann, men så med tveksammauppehåll, som om de hade svårt att skiljasfrån det ljufva nuet och bringa in enoviss framtid.

För oss, som lyssna till klangen ifantasien, har den en egen ton. Där ärett haf af tystnad emellan, och ringarnabreda sig i det stilla så ostörda af allannan rörelse, som om det varit något särskildtmärkvärdigt med de sekunder, hvaritiden just då drog sitt rastlösa andedrag.

För de närvarande hade de ingentingsällsamt alls, utan voro blott enflyende del af våren i nådens år 1793,en vår, sent kommen och fort förrunnensom alla andra. Tänkte man någontingalls vid det störande bullret, så var detförvåning, att en klocka gick i ett dyliktnäste, och ett trotsigt medvetande, attom det var för att mana gäster på dörren,så var syftet åtminstone för den nattenoch det sällskapet förfeladt.

Sällskapet var icke af bästa sort,stället icke heller. Men efter det sistaslaget just förklingar, vilja vi hänga ossfast därvid, innan det är för sent, ochdyka in i det längst förflutna och se ossomkring och göra oss hemmastadda där.Ty människor äro dock alltid människor,och behöfva just icke ömsesidig högaktningsom förutsättning för ömsesidigt intresse,helst på så långt afstånd i tid.

Rummet var lågt med nedsotadt takoch bjälkar som hängde svankryggigt.Grofva och bruna bord och bänkar, detvar hela möbleringen, jämte ett par brunaskåp med utsuddade rosor på och denredan nämnda klockan, en gång pryddpå samma sätt. På väggen bredvid hängdeen gammal luta, hvars pärlemorornamentensamt glimmade i allt det färglösa,som några fiskfjäll i ett nät. För fönstrensutto tillskrufvade luckor, och genom derunda hålen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde också detsamma, ty därinnebehöfde man för sin trefnad ingentingaf yttervärlden och ingenting förögat. Man redde sig ändå.

På midtelbordet bland flaskor ochkrus, glas och tenntallrikar, rykte fyratalgljus, som tycktes ha böjt både låganoch veken för draget af våldsamma skrattsalfvoroch dröpo och dräglade sitt dropptill skäggiga och förkomna fysionomier,af någon likhet med de orakade, talgigaoch rödögda ansiktena omkring dem. Ien krets bakom strök, i en behagligkontrast mot glädjen, den bekymradeoch sömniga krögarmor och suckade ochtänkte på sin säng och gned händernasyttersidor i förlägenhet och vaktade på order.Men bakom henne fyllde skuggorna

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!